Månen är vår närmaste granne i rymden – ‘bara’ 384 000 km bort. Nio bemannade rymdfärder och dussintals obemannade rymdfarkoster har besökt denna lilla värld, men stora områden är fortfarande outforskade. Nu börjar ESA planera för den dag då européer ska sätta sin fot på dess grå, dammiga yta.
Under många år trodde forskare och rymdorganisationer att de visste mer eller mindre allt om månen. Sedan fann rymdfarkoster i omloppsbana bevis på vattenis i djupa kratrar nära månens poler. Bilder som skickats tillbaka av ESA:s SMART-1 och andra rymdfarkoster i omloppsbana visade också att de höga åsarna mellan polkraterna badar i nästan oavbrutet solljus – idealiskt för elproduktion.
De eventuella förekomsterna av vattenis och de långa perioderna med solsken gör månens sydpol till ett utmärkt mål för framtida bemannade rymduppdrag. För att bana väg för ett sådant uppdrag uppmanar ESA nu europeiska industrikonsortier att komma med idéer till den första europeiska månlandaren.
Flera team har redan börjat undersöka olika möjligheter. Under de kommande 18 månaderna kommer de att arbeta med detaljerna kring uppdraget och utformningen av rymdfarkosten, inklusive eventuella problem som kan uppstå i samband med att man siktar in sig på och utforskar en så oländig plats. Målet är att genomföra uppskjutningen senast 2020.
Rymdfarkosten kommer att använda den senaste navigationstekniken för att flyga från månens omloppsbana till ytan och därefter landa säkert och precist. Under nedstigningen måste den avbilda ytan och identifiera farliga förhållanden med hjälp av sin egen ‘intelligens’. Landaren kommer därefter att undersöka eventuella hälsorisker för astronauterna till följd av strålning och månstoft, samt söka efter vattenis eller andra resurser som kan vara till nytta för mänskliga upptäcktsresande.
