Moderna teleskop har upptäckt hundratals isiga himlakroppar bortom Neptunus bana, i ett område som kallas Kuiperbältet. Bältet är uppkallat efter Gerard Kuiper, en nederländsk astronom som 1951 framförde teorin att vissa kometer kan ha sitt ursprung i detta område.
Det första objektet i Kuiperbältet upptäcktes 1992, vilket bevisade att Kuipers teori stämde. Det är svårt att upptäcka dem eftersom de är mycket svaga och rör sig så långsamt. Det tar hundratals år för dessa objekt att fullborda ett varv runt Solen.
Föremålen är troligen rester från planeternas bildande. De slungades ut till detta avlägsna yttre område genom växelverkan med jätteplaneterna.
De flesta av objekten är små, vanligtvis 10–50 km i diameter. Fram till nyligen var Pluto det största objektet, även om ett antal andra objekt var nästan lika stora.
År 2005 upptäcktes sedan ett ännu större objekt. Det kallas 2003 UB313, och forskarna gav det smeknamnet “Xena” (efter krigarprinsessan i den populära tv-serien) tills de kunde ge det ett riktigt namn: Eris.
När Eris upptäcktes befann den sig dubbelt så långt från Solen som Pluto (97 avstånd mellan Solen och Jorden). Detta gjorde den till det mest avlägset belägna objektet som hittills observerats i solsystemet. Dess bana är dessutom lutad 44 grader, vilket innebär att den rör sig långt ovanför och under de andra planeternas banor. Man har också upptäckt att den har en måne, som fått namnet Dysnomia.
Det är inte alla som håller med om att Pluto och Eris bör betraktas som den nionde och tionde planeten i solsystemet. År 2006 klassificerade Internationella astronomiska unionen dem som ‘dvärgplaneter’.
