“Myror i rymden” kanske låter som titeln på en science fiction-film, men astronomerna känner till en kosmisk myra där ute – Myrnebulosan! Myranebulosan ser lite ut som ett insekt, men är i själva verket en enorm samling av gas och stoft som befinner sig otroliga 8 000 ljusår från jorden. Normalt skulle man använda ett förstoringsglas för att se en myra ordentligt, men för den här behöver man definitivt ett teleskop.
Astronomerna visste redan att Myranebulosan en gång var en stjärna, kanske lite lik vår egen Sol, men att den var uråldrig och hade förbrukat sitt förråd av vätebränsle. Stjärnans yttre lager slungades ut, vilket gav upphov till den form som Myranebulosan har och som vi ser från Jorden, och lämnade kvar en vit dvärgstjärna i dess centrum.
Nu har astronomer analyserat observationer av Ant-nebulosan som tagits av ESA:s rymdobservatorium Herschel. Detta speciella instrument ser inte den typ av ljus som våra ögon naturligt uppfattar, utan en annan sorts ljus som kallas infrarött ljus. De upptäckte något som ingen hade förväntat sig: lasrar!
“Lasrar i rymden” låter också som en science fiction-film, men det förekommer faktiskt på riktigt! Lasereffekten som upptäckts i Myranebulosan har ett vetenskapligt namn: laserstrålning från väte-rekombinationslinjer. Detta är mycket sällsynt och hjälper oss att lära oss mer om Myranebulosans inre delar.
Astronomer tror att lasern alstras av en gasskiva nära den vita dvärgstjärnan. Normalt sett skulle det inte finnas någon gas så nära en vit dvärg, så hur hamnade den där? En möjlig förklaring är att det finns en annan stjärna i närheten, vilket innebär att den vita dvärgen ingår i ett dubbelstjärnesystem. Denna andra stjärna skulle kunna hålla gasskivan i omloppsbana kring den vita dvärgen och alstra lasern.
Så nu vet vi alltså att det verkligen finns en myra i rymden som avfyrar lasrar – på sätt och vis! Kanske kommer det en dag att göras en film om det…
Rolig fakta: Donald Menzel, upptäckaren av Myranebulosan, var också den första astronomen som föreslog att nebulosor kunde alstra naturliga lasrar – långt innan vi visste att Myranebulosan gjorde just det, och till och med innan forskare hade tillverkat lasrar i laboratorier. Vilket sammanträffande!
