Det finns inga garage i rymden. När en rymdfarkost har lämnat jorden hoppas alla att alla system ombord ska fungera som de ska. Under de första varven är det ESOC:s, ESA:s europeiska rymdoperationscentrum, uppgift att kontrollera att rymdfarkosten befinner sig i rätt bana och att dess huvudsystem – kommunikation, strömförsörjning osv. – fungerar.
Om rymdfarkosten drivs med solenergi är en av de första uppgifterna att fälla ut ‘vingarna’ så att de kan ta upp solljus.
När rymdfarkosten har genomgått en lyckad kontroll börjar ingenjörerna att slå på instrumenten, ett efter ett. Detta kallas ‘idrifttagning’.
De första bilderna eller mätningarna visar om instrumenten fungerar som förväntat. Om så inte är fallet justeras de tills resultaten förbättras. ESOC kontrollerar också att instrumenten inte stör andra instrument i närheten.
Ett av de mest komplicerade driftsättningsprogrammen gällde ESA:s Cluster-satelliter. De fyra Cluster-satelliterna, som sköts upp sommaren 2000, är utrustade med sammanlagt 44 instrument.
Grupper av forskare och ingenjörer var tvungna att följa en detaljerad plan för att kontrollera och övervaka varje satellit och dess instrument. Det dröjde mer än tre månader innan rymdfarkosterna var redo att påbörja sitt uppdrag att studera sambandet mellan solen och jorden.
