Venus är den andra planeten räknat från Solen, så den befinner sig alltid ganska nära Solen på himlen. Den framträder som en strålande “stjärna” på morgonen eller kvällen – det ljusaste objektet på natthimlen bortsett från månen. Genom ett teleskop kan man se att den genomgår olika faser, precis som månen.
Venus lyser så starkt eftersom den är täckt av moln som reflekterar en stor del av det inkommande solljuset. De gulaktiga molnen består av svavel och svavelsyra.
På vissa sätt är Venus jordens tvilling. Den är ungefär lika stor och består av samma bergartsmaterial. Den ligger också närmare oss än någon annan planet. Den är dock omgiven av en tjock atmosfär av koldioxid – den gas som vi andas ut. Denna atmosfär är så tät att det skulle kännas som att vada genom vatten om man gick igenom den.
Koldioxiden håller kvar större delen av solens värme. Molnlagren fungerar också som ett täcke. Resultatet blir en “okontrollerad växthuseffekt” som har fått planetens temperatur att stiga till 465 °C, vilket är tillräckligt varmt för att smälta bly. Det innebär att Venus är ännu varmare än Merkurius.
Utan särskilt skydd skulle en besökare på Venus dö omedelbart – krossad av det enorma lufttrycket, kvävd av atmosfären, bränd till aska av den glödande hettan och upplöst av syran.
Venus yta har kartlagts med hjälp av radar. Kartorna visar tusentals vulkaner och nedslagskratrar. Det finns två större höglandsområden, med en bergskedja som är högre än Mount Everest.
Dussintals rymdfarkoster har besökt Venus, men många mysterier kvarstår. ESA:s Venus Express har befunnit sig i en nästan polär omloppsbana runt planeten sedan den anlände i april 2006. De flesta av dess instrument har studerat den täta atmosfären och de snabbt rörliga molnen, eller undersökt hur solen påverkar planeten. Dess infraröda sensor har dock också kunnat kartlägga delar av ytan och visa att det kan finnas aktiva vulkaner på jordens granne.
