Yttre rymden är extremt ogästvänlig. Rymdfarkoster måste klara extrema temperaturer, strålning, magnetfält, meteoriter, rymdskrot från andra farkoster och avsaknad av luft.
Eftersom det är dyrt att bygga och skjuta upp rymdfarkoster vill vi att de ska hålla så länge som möjligt. Om satelliterna ska kunna klara sig i rymden i många år måste de genomgå (och klara!) många tester på marken.
Den första utmaningen som satelliterna måste klara av är det höga ljudet och skakningarna under en raketuppskjutning. Detta testas genom att man skakar satelliten och utsätter den för ljud från enorma högtalare inuti en speciell kammare.
Den andra utmaningen som satelliterna måste klara av i rymden är att klara extrema temperaturer, både höga och låga. Den extrema värmen från solen simuleras i en vakuumkammare utrustad med kraftfulla lampor och speglar. Mycket låga temperaturer åstadkoms genom att flytande kväve pumpas genom rör i kammarväggarna.
För att säkerställa att de elektriska systemen fungerar placeras satelliten i ett kraftfullt magnetfält som kan orsaka elektriska fel. Datorer övervakar allt som händer ombord på rymdfarkosten under dessa påfrestningar.
Under ett år eller mer testas och omtestas varje del som ingår i rymdfarkosten. När rymdfarkosten har monterats ihop testas den på nytt. Först då kan ingenjörerna vara övertygade om att deras ”barn” kommer att bli en framgång när det når omloppsbana.
