Bilkörningen fick en helt ny dimension när nederländska studenter använde rymdteknik för att bygga Nuna, den ultimata bilen för 21st århundradet.
Nuna kom på första plats i World Solar Challenge 2001, ett 3 010 km långt lopp tvärs över Australien för solcellsdrivna bilar. Den slog fyra världsrekord och avslutade loppet på 32 timmar och 39 minuter med en genomsnittshastighet på 91 km/h. Därefter vann den loppet igen 2003 – och slog återigen alla rekord.
Den strömlinjeformade maskinen hade många fördelar. Det yttre höljet, som var utformat för att minska luftmotståndet, var tillverkat av rymdteknisk plast för att göra den både lätt och stark. Huvuddelen bestod av kolfiber förstärkt med Kevlar, ett material som används i satelliter.
Bilens yta var täckt av mycket effektiva solceller av galliumarsenid, som ursprungligen utvecklades för satelliter som ESA:s månsond SMART-1. Nuna var även utrustad med små enheter som säkerställde maximal effekt från batteriet och solcellerna, även när bilen befann sig i skuggan eller vid molnigt väder. Dessa enheter används på många satelliter, till exempel ESA:s kometjägare Rosetta.
