Månar är naturliga himlakroppar som kretsar kring planeter. Forskare brukar kalla dem planetariska satelliter (mänskligt tillverkade satelliter kallas ibland för konstgjorda månar). Det finns cirka 170 månar i vårt solsystem. De flesta av dem kretsar kring gasjättarna Jupiter och Saturnus. Små planeter brukar ha få månar: Mars har två, jorden har en, medan Venus och Merkurius inte har några alls.
Jordens måne är ovanligt stor jämfört med planeten. De flesta månar framstår som små i jämförelse med sin närliggande planet. Vissa av Jupiters och Saturnus månar är dock betydligt större än vår måne. Ganymedes och Titan är större än planeten Merkurius.
Deras ringa storlek innebär att nästan alla månar inte kan behålla någon atmosfär. Deras svaga gravitation gör att gaserna kan strömma ut i rymden. Undantaget är Titan, den största månen i Saturnus system. Titan har en tjockare och tätare atmosfär än jorden. Kväve är den dominerande gasen i båda atmosfärerna, men på Titan finns varken syre eller liv. Ytan döljs av ett orange dis. Vissa forskare betraktar Titan som en primitiv jord i djupfrysning.
Vissa satelliter, däribland vår måne, tros ha uppstått vid massiva kollisioner tidigt i solsystemets historia. Månen bildades ur det moln av spillror som blev kvar i omloppsbana runt jorden. Andra kan ha vuxit fram ur ett moln av gas och stoft som omgav jätteplaneterna när dessa drog till sig material. De flesta av de mindre månarna är kometer eller asteroider som fångades in när de passerade för nära en stor planet.
