Under många århundraden var det enda sättet att få en bra överblick över ett stort område att ta sig upp till högre höjd. Sedan underlättade uppfinningen av ballonger och flygplan jordobservation avsevärt.
Under rymdåldern har satelliter använts i allt större utsträckning för att studera alla aspekter av vår planet.
Eftersom de observerar jorden från långt håll kallas de ofta för “fjärranalyssatelliter”.
De mest detaljerade bilderna av jordytan och atmosfären skickas tillbaka av satelliter i låga omloppsbanor som tar dem över nord- och sydpolerna.
När jorden roterar under dem kan dessa satelliter avbilda hela planeten – remsa för remsa – med några dagars mellanrum.
Satelliter i polära banor kartlägger is- och snötäcket, markanvändningen, luft- och vattenföroreningar samt det lokala vädret. ESA:s polära satelliter är den europeiska fjärranalyssatelliten (ERS-2) och miljösatelliten Envisat.
Andra rymdfarkoster riktar hela tiden blicken mot samma del av jorden när de kretsar 36 000 km ovanför ekvatorn. Detta ger dem en bredare vy, men innebär att de inte kan se jorden i lika stor detalj.
Europa har hittills skickat upp åtta vädersatelliter, kallade Meteosat, till denna typ av “geostationär” bana.
