En bana är den väg som ett föremål följer runt en viss punkt i rymden, till exempel den väg som månen tar runt jorden. Banor bestäms av gravitationen och är ofta ‘elliptiska’, det vill säga ovala.
Varje satellit placeras i den bästa omloppsbanan för att kunna utföra sitt uppdrag. Jordobservationssatelliter placeras till exempel vanligtvis i låga (400–1 200 km) cirkulära omloppsbanor. Detta gör att de kan kretsa runt jorden en gång varannan timme och få detaljerade bilder av jordytan.
Den bästa banan för dessa satelliter är en “polär” bana, som leder dem över nord- och sydpolerna. När jorden roterar under dem kan satelliterna blicka rakt nedåt och kartlägga hela planeten – remsa för remsa – under loppet av några dagar.
Väder- och kommunikationssatelliter “svävar” ofta över samma del av jorden dygnet runt. Detta möjliggörs genom att man placerar dem i cirkulära banor cirka 36 000 km ovanför ekvatorn. På denna höjd håller de jämna steg med jordens rotation, vilket innebär att de alltid ser ner på samma platser. Detta kallas en “geostationär bana”. Vissa satelliter – däribland den internationella rymdstationen – följer låga banor som är lutande (vinklade) i förhållande till ekvatorn.
Ett antal vetenskapliga satelliter, till exempel ESA:s Cluster och XMM-Newton, rör sig i mycket elliptiska (äggformade) banor som för dem nära jorden och sedan långt bort.
