Den 14 januari 2005 genomförde ESA:s sond Huygens en historisk landning på ytan av Saturnus jättelika måne, Titan. Nu, efter en noggrann analys av data från Huygens, har forskarna lyckats lösa många av mysterierna kring denna måne som är lika stor som en planet.
Under den 2½ timmar långa nedstigningen registrerade instrumenten uppgifter om temperatur, vindhastighet och atmosfärens sammansättning. Resultaten visar att Huygens fick en skakig resa då den drevs österut av vindar på hög höjd med hastigheter på över 100 km per timme. Men när den drev nedåt genom det orangea diset ökade atmosfärens temperatur och densitet, samtidigt som vindhastigheten minskade. Vindarna bytte riktning på 7 km höjd och förde Huygens försiktigt västerut under de sista minuterna av nedstigningen.
Atmosfären bestod till största delen av kväve, med cirka 5 procent metan, och diset i atmosfären bestod också huvudsakligen av metan. (På jorden används metangas i värmepannor och spisar.)
De cirka 350 bilderna som samlades in under uppdraget visade ett isigt landskap präglat av mörka kanaler som slingrade sig mot en jämn ‘strandlinje’. Metanregn fyller ibland de torra kanalerna och skapar tillfälliga floder som eroderar ytan och för med sig löst material ut på närliggande slätter.
Den plana slättmarken där Huygens landade var täckt av småstenar eller små isbitar. Även om ytan var ganska mjuk, ungefär som lätt packad snö, var den extremt kall (-180 °C) – betydligt kallare än i Antarktis. Den finkorniga isen var genomsyrad av metan, som avdunstade när den kom i kontakt med den varma sonden.
