Varje gång den europeiska Ariane 5-raketen lyfter från Kourou faller dess raketsteg ner i havet eller brinner upp i atmosfären. Bärraketer som Ariane 5 kallas för ‘engångsraketer’.
Att kasta bort en raket varje gång den skjuts upp verkar slösaktigt och kostsamt. Kostnaderna hålls dock nere genom att raketerna tillverkas i serie. De byggs på löpande band – ungefär som dyra bilar.
Engångsraketer kan också bli mycket tillförlitliga. Om en raket misslyckas vid uppskjutningen är det ganska enkelt att ta reda på vad som gick fel och åtgärda det.
Det andra tillvägagångssättet är att bygga en återanvändbar bärraket. Hittills har den enda som använts varit den amerikanska rymdfärjan.
De flesta delarna av rymdfärjan är konstruerade för att kunna flyga upp till 100 gånger. Rymdfärjans fasta raketboosters kan också återanvändas vid behov. Endast den externa bränsletanken kastas bort varje gång.
Shuttle är dock mycket dyrt att bygga och att flyga. Detta beror främst på att det är konstruerat för att transportera upp till sju besättningsmedlemmar. Det måste dessutom tåla den extrema värmen vid återinträdet i atmosfären och landa på en landningsbana. Inga andra återanvändbara bärraketer är planerade, även om forskningen kring sådana farkoster fortsätter.
ESA kommer att noggrant granska båda alternativen, så att man så småningom kan fatta ett beslut om hur Ariane 5 ska ersättas.
