En bil utan hjul eller motor är inte mycket värd. På samma sätt finns det vissa delar som måste ingå i en satellit.
De flesta rymdfarkoster är beroende av batterier och solceller för sin strömförsörjning. Solceller är skivliknande bitar av kisel eller andra material som alstrar elektricitet när solljus träffar dem.
Om tusentals av dessa celler kopplas samman i stora paneler för att bilda solpaneler kan de förse ett stort rymdfarkost med energi. Cellerna laddar dessutom batterierna så fort de utsätts för solljus. När rymdfarkosten hamnar i skugga tar batterierna över.
Rymdfarkosterna är utrustade med flera antenner. Dessa fungerar som öron och möjliggör kommunikation med jorden. Den viktigaste av dessa är en parabol med en diameter på upp till 2 m som kan sända och ta emot stora mängder data och information.
Rymdfarkostens hjärna är dess datorsystem. Data kan lagras i datorns minne eller skickas tillbaka till jorden i realtid via antennerna.
Datorn lagrar även instruktioner om hur rymdfarkosten ska manövreras. Detta fungerar som en reservlösning om kontakten bryts eller om ett tekniskt fel uppstår.
Rymdfarkoster behöver också små motorer för att kunna navigera i rymden. Det finns olika typer av motorer.
Rymdfarkoster svänger och rullar genom att avfyra raketmotorer. Dessa slungar ut heta gaser ut i rymden med hög hastighet. Vissa satelliter har jonmotorer. Dessa använder ett starkt elektriskt fält för att driva ut gas ut i rymden.
