Saturnus är den sjätte planeten räknat från Solen. Man trodde att den var den planet som låg längst bort tills teleskopet uppfanns.
Saturnus är den näst största planeten efter Jupiter och består huvudsakligen av de lätta gaserna väte och helium. 764 jordklot skulle få plats inuti Saturnus, men gasjätten väger bara 95 gånger så mycket som vår stenplanet. Om man kunde lägga alla planeterna i en vattenpöl skulle Saturnus vara den enda som skulle flyta.
Trots sin storlek roterar Saturnus ett varv på drygt 10 timmar. Rotationen är så snabb att planeten buktar utåt vid ekvatorn, vilket gör att den ser ut som en tillplattad boll.
I ett teleskop ser Saturnus ut att ha en blekgul färg. Planeten har ingen fast yta, så det vi ser är moln som framträder som ljusa och mörka band. Dessa moln drivs fram av mycket starka vindar. En stor del av värmen som driver dessa vindar kommer från planetens inre. Ovanför molntopparna finns ett plant, skivformat ringsystem.
Mycket av det vi vet om Saturnus kommer från NASA:s och ESA:s Cassini-Huygens-uppdrag. Rymdsonden Cassini har kretsat kring planeten sedan den 1 juli 2004. Den har utforskat många av Saturnus månar, särskilt den planetstora månen Titan. Den har också skickat tillbaka otroligt detaljerade bilder och annan data om Saturnus åskväder, de tusentals isiga ringarna och magnetfältet.
Den 14 januari 2005 landade den europeiska rymdsonden Huygens med fallskärm på Titans dolda yta. Det var den första mjuka landningen på en annan planetmån (förutom vår egen måne). Den orangefärgade Titan visade sig vara en märklig, isig värld där metanregn fyller sjöar och floder.
