Jorden kallas ofta för den blå planeten, eftersom den är den enda världen i vårt solsystem som till stor del täcks av vatten. Man tror dock att ett antal satelliter, däribland Saturnus jättemåne Titan, har hav under sina ytor. Ledtråden till att det finns ett hav under Titans yta kommer från upptäckten av kraftiga tidvatten.
Alla som besöker kusten känner till tidvattnet – hur havsnivån stiger och sjunker två gånger om dagen. Mindre uppenbara är de tidvattenkrafter som får vår planets jordskorpa att höjas och sänkas med några tiotal centimeter. Dessa tidvattenkrafter orsakas av månens och solens samverkande gravitationskraft på jorden. Tidvattnet på Titan uppstår på ett liknande sätt. Men i detta fall är det Saturnus som med sin gravitationskraft får månen att ändra form under sin 16-dagars omloppsbana runt planeten.
Titans formförändringar har upptäckts genom noggrann spårning av rymdsonden Cassinis bana när den flyger nära månen. Skillnader i hur Titan påverkade Cassini visade att månens gravitationskraft – och därmed dess form – hade förändrats mycket marginellt. Vid sin yttersta punkt, när Saturnus gravitationskraft är svagare, är Titan nästan sfärisk, som en fotboll. När månen befinner sig närmast Saturnus sträcks den ut så att den mer liknar en rugbyboll.
De tidvattenkrafter som uppstår får Titans yta att höjas och sänkas med mer än 10 meter. Denna variation är dock betydligt större än vad man skulle förvänta sig om månen vore helt fast genomgående. Detta tyder på att den har ett underjordiskt hav, möjligen 250 km djupt, under ett isskal som är cirka 50 km tjockt.
