Rymdskrot är ett stort problem. En del av det är mycket stort, till exempel utbrända raketsteg, uttjänta rymdfarkoster och en del verktyg som tappats bort under rymdpromenader. Det mesta är dock betydligt mindre.
Kollisioner med stora rymdskrotbitar kan sätta ett rymdfarkost ur drift eller till och med förstöra det, vilket hände med den franska rymdfarkosten Cerise år 1996. Även mindre rymdskrot kan orsaka stora skador eller utgöra en fara för en astronaut som utför en rymdpromenad.
När solpanelerna från rymdteleskopet Hubble återfördes till jorden år 2002 var de översållade med nedslagskratrar med en diameter på upp till 8 mm.
I dag övervakar teleskop och radar mer än 12 000 rymdskrotbitar som är så små som 10 cm. Många miljoner bitar är för små för att kunna registreras, till exempel färgfläckar och damm.
Normalt sett skulle dessa inte utgöra något hot, men i rymden rör sig rymdskrot med hög hastighet. Till och med dammpartiklar fungerar som små kulor. ESA arbetar med att lösa problemet med rymdskrot på olika sätt. Columbus-laboratoriet på den internationella rymdstationen skyddas av en speciell skärm.
Europeiska rymdoperationscentret (ESOC) övervakar rymdskrot mycket noggrant. Man använder ett 1 meter stort teleskop på Kanarieöarna och ett radarsystem i Tyskland. Mikroskopiskt skrot övervakas dessutom av ESA:s satellit Proba-1 och ett ESA-experiment på den internationella rymdstationen.
Med hjälp av denna information kan ESOC ge råd om när en rymdfarkost bör flyttas till en säkrare omloppsbana. Den ger också tidiga varningar om stora föremål som är på väg att återinträda i atmosfären.
