Månen är för liten för att kunna hålla kvar någon luft. Eftersom det inte blåser någonstans är den sida som vetter mot solen varmare än kokande vatten, medan nattsidan är kallare än någonstans på jorden (minus 180 grader Celsius).
Mycket av det vi vet om månen kommer från rymdsonder och landare under 1960- och 1970-talen. Vissa forskare trodde att ett rymdfarkost som landade på månen skulle sjunka ner i dess dammiga yta. Detta visade sig vara felaktigt tack vare amerikanska och ryska landare. De banade väg för människor att besöka månen.
Mellan 1969 och 1972 vandrade tolv män på månens framsida. De lämnade kvar vetenskapliga experiment på ytan. De återvände dessutom med nästan 400 kg stenar och jord. Under de senare uppdragen körde astronauterna runt på månen i en batteridriven rover.
Under de senaste åren har många länder beslutat att återvända till månen. Rymdfarkoster i omloppsbana har utforskat hela ytan i detalj. En viktig upptäckt var förekomsten av vattenis på botten av kratrar nära månens poler. Isen, som ligger i skuggan av solens strålar, kan ha funnits där i miljontals år. Denna is skulle kunna användas av framtida upptäcktsresande för att framställa syre och som dricksvatten.
Europas första rymdfarkost till månen var SMART-1, som kretsade kring månen mellan november 2004 och september 2006. SMART-1 tog detaljerade bilder av ytan och undersökte vilka ämnen bergarterna består av. Uppdraget avslutades med en avsiktlig krasch mot månens yta.
