Titan är större än planeten Merkurius. Den är också den näst största månen i solsystemet och den enda månen med en tät atmosfär. Precis som på jorden består atmosfären huvudsakligen av kväve, men på Titan är det mycket kallare. Ytan är iskall, med en temperatur på minus 180 grader Celsius. Om det blev varmare skulle Titan kanske kunna hysa liv.
Fram till dess att NASA:s och ESA:s rymdsond Cassini-Huygens anlände år 2004 visste man mycket lite om Titan. Dess yta är dold under ett tjockt täcke av orangea moln.
Den 14 januari 2005 genomförde ESA:s sond Huygens en historisk landning på Titan. Under sin 2½ timmar långa nedstigning drevs Huygens österut av vindar på hög höjd med hastigheter på över 100 km per timme. Vindarna bytte riktning på 7 km höjd och förde Huygens försiktigt västerut under de sista minuterna av nedstigningen. Huygens fann ett isigt landskap präglat av mörka kanaler som slingrade sig mot en jämn ‘strandlinje’.
Titans atmosfär består till cirka 5 procent av metan. När solljuset verkar på metanet bildas ett tjockt orange dis. (På jorden används metangas i värmepannor och spisar.) Ibland fyller metanregn de torra kanalerna och bildar tillfälliga floder som eroderar ytan och för med sig löst material ut på närliggande slätter.
Under mer än 70 förbiflygningar av Titan har Cassinis radar- och infraröda instrument kartlagt stora delar av ytan. De har upptäckt många märkliga formationer, däribland enorma sanddyner av kolväte, bergskedjor, metansjöar och möjliga isvulkaner. (Kolväten består av väte och kol. Exempel på jorden är kol, sot och tjära.)
