En rymdfarkost är en maskin som är konstruerad för att skickas ut i rymden. De kan användas för att observera jorden, för kommunikation, navigering och rymdutforskning. Det finns också rymdfarkoster som transporterar människor ut i rymden, så kallade ‘bemannade rymdfarkoster’, och andra som transporterar den utrustning som behövs till rymdstationer.
Eftersom det inte finns någon luft i rymden kan en rymdfarkost ha i stort sett vilken form som helst. Storleken är däremot ett större problem. En rymdfarkost måste kunna få plats inuti en raketkåpa och raketen måste ha tillräcklig kraft för att lyfta den i omloppsbana. Världens första satellit, som hette Sputnik, vägde 83,6 kg och var inte större än en basketboll. Idag kan kommunikationssatelliter väga mer än 6 ton (6 000 kg).
Modulerna som används för att bygga rymdstationer är ännu större. ESA:s 20 ton tunga ATV (Automated Transfer Vehicle) kan transportera upp till 9 ton last och experiment till den internationella rymdstationen.
En rymdfarkosts form beror till stor del på om den roterar eller inte i rymden.
Vissa satelliter, till exempel Meteosat, roterar och är trumformade. De flesta satelliter idag är lådformade och roterar inte. Deras instrument ombord, till exempel kameror, är oftast riktade åt samma håll.
Vissa är utrustade med stora ‘solvingar’ (solpaneler som omvandlar solljus till elektricitet) som roterar så att de alltid är riktade mot solen. Små satelliter har ofta plana solpaneler på alla fyra sidor.
Landare är annorlunda. De måste tåla extrem hetta när de faller genom luften i hög hastighet. Till exempel var ESA:s sond Huygens, som landade på Titan, utformad som en tefat med ett framåtriktat värmeskydd.
