Cassini-Huygens-uppdraget, där ESA, NASA och den italienska rymdorganisationen deltog, har förändrat många av våra uppfattningar om Saturnussystemet. Uppskjutningen ägde rum från Florida i oktober 1997, och det tog nästan sju år att nå Saturnus, en resa på nästan 3,5 miljarder kilometer. Rymdfarkosten, som vägde 5,6 ton, bestod av två delar – rymdsonden Cassini och sonden Huygens.
Cassini är den första rymdsonden som kretsar kring Saturnus. Den är utrustad med 12 experiment. Sedan den anlände till Saturnus den 1 juli 2004 har Cassini skickat tillbaka enorma mängder ny information om Saturnus, dess ringar, månar och magnetfält.
Cassini-Huygens, som ursprungligen planerades som ett fyraårigt uppdrag, har varit så framgångsrikt att det har förlängts till åtminstone 2017. Den har flugit förbi sju av de större månarna, däribland jätten Titan – som är större än planeten Merkurius. Rymdsonden har flugit förbi Titan mer än 70 gånger. Genom att flyga inom 880 km från månen har den studerat Titans orangefärgade moln och kväverika atmosfär. Den har också kartlagt dess yta med hjälp av en bildradar.
På juldagen 2004 separerade Huygens från Cassini. Tre veckor senare störtade den in i Titans täta atmosfär och blev därmed den första sonden som landade på ytan av en planetmån (förutom vår egen måne). Skyddad av ett värmeskydd saktade sonden in från 18 000 till 1 400 km per timme på bara tre minuter. Strax därefter öppnade sig en stor fallskärm. På en höjd av cirka 160 km började sonden ta bilder och undersöka atmosfären. Under mer än två timmar mottogs data från Huygens och lagrades på Cassini medan den flög över sonden.
Bilderna och den övriga informationen som sändes tillbaka från dess sex instrument gav oss för första gången en bild av hur denna orangefärgade måne egentligen ser ut. Huygens landade på en torr flodbädd täckt av små isiga stenblock.
